Han exploderade inte 2019-20 men visade hetta och jävlar-anamma-vilja som tänder melinska förhoppningar om att det kan ske kommande säsong…

Jag fortsätter med min bedömning av hur de 13 spelare som blir/lär bli kvar i Kristianstads IK presterade under gångna säsongen.

Jag har nu i min högst personliga bedömning av KIK-spelarna kommit till de som jag placerar i facket ”KIK-SPELARE SOM PRESTERADE ENLIGT MINA FÖRVÄNTNINGAR 2019-20”.

Gustav Willman Borvik
Position: Anfallare
46 matcher
8+6 = 14 poäng
Skott på mål: 65
20-23 = -3
PIM: 57
Hits: 10
12.00 min / spelad match
Rätt, enligt mig, av Gath att förlänga? Ja, Gustav Willman Borvik skrev den 9/5 2019 på ett kontrakt över säsongen 2020-21
Varför, enligt mig, som förväntat 2019-20? Ja, jag hade när säsongen började, närmare bestämt innan Kristianstads IKs ispremiär den 5/8, aldrig tidigare sett Gustav Willman Borvik spela ishockey men det blev en angenäm första bekantskap och jag började bygga lite förväntningar på den unge (född i december 1998) norrmannen – fast en ispremiär är ju vad den är så förväntningarna var ändå sådär lite lagom (höga) men under försäsongens gång och inledningen av HA-spelet fortsatte Gustav Willman Borvik att visa fina och lovande takter.

Sedan hade Willman Borvik, precis som KIK-laget i stort, sina svackor under det för den nordostskånska föreningen historiska HA-spelets gång men sammantaget tycker jag ändå att det känns rätt att placera in Gustav Willman Borvik, som under säsongen även fick debutera i norska A-landslaget och totalt spelade fyra A-kamper, i facket ”KIK-SPELARE SOM PRESTERADE ENLIGT MINA FÖRVÄNTNINGAR 2019-20”.

Jag tycker, som jag skrev i rubriken, att ”Han exploderade inte 2019-20 men visade hetta och jävlar-anamma-vilja som tänder melinska förhoppningar om att det kan ske kommande säsong…”.

Med andra ord var det ett smart och framåtblickande Mikael Gath-drag när han i maj 2019 skrev kontrakt med Gustav Willman Borvik som sträcker sig över även kommande säsong.

Gustav Willman Borvik visade gångna säsongen pondus, självförtroende och ett framåt-driv kryddat med en stark beslutsamhet och vilja att i alla lägen ge allt för laget och att han aldrig tvekade det minsta att ge sig in i de tuffa närkamperna/striderna på isen (fråga Sebastian Hartmann, se nedan).

Kristianstads IK-norrbaggen kunde/borde, i likhet med många andra KIK-anfallare gångna säsongen, ha producerat mer mål… lägena saknades inte…

Samtidigt, apropå mål-/poängproduktion, så hade Gustav Willman Borvik ingen (ordinarie) plats i någon av Gathliljas två powerplayuppställningar – däremot var han flitigt Liljagath-anlitad i boxplay där han var en nyttig och slitstark kugge och visade prov på smartness och att hans lagkänsla var betydligt starkare än egot (se nedan, i slutet av KIK-TAIF i HA-premiären).

Här nedan kommer nu, för de som vill blicka tillbaka på Gustav Willman Borviks debutsäsong i Kristianstads IK, mer melinska ”GWB13”-intryck i form av allt från hela melinska blogginlägg till utdrag från dem;

Jag tar det hela i kronologisk ordning och börjar därmed med inlägget ”Min högst personliga bedömning av KIK-truppens slagstyrka just nu”, publicerat den 6/8 2019 (dagen efter Kristianstads IKs ispremiär), där 3 = Bra på min använda skala 1-5 där min bedömningsnivå är sett ur ett hockeyallsvenskt perspektiv;

Gustav Willman Borvik 3
Ännu ett ungt anfallsnyförvärv som, ska jag villigt erkänna, jag innan han blev KIK-spelare inte kände till något om. Men när jag läst på så; av hans hockeyskolning och cv att döma så är det klart att KIK här har ännu en spännande spelare som inte har hunnit med så mycket på seniornivå än och är full av iver att visa vad han går för. Och även om man givetvis får och ska ta en ispremiär för vad det är så gillade jag det jag såg av unge (fyller 21 år i december) och store, 192 centimeter lång och 92 kilo tung, Gustav Willman Borvik i Kristianstads Ishall igår. Mitt intryck, med initierad assistans, är att norrmannen är irrationell och har en kraftfull spelstil med bra driv i skridskoåkningen kombinerat med teknik och känsla och redan i sitt första framträdande för sin nya hemmapublik tog han initiativ och vågade göra saker på isen. Explosionspotential.”

Från inlägget ”Oj, det blev många förväntningar och ännu fler melinska hopp som måste slå väl ut för att KIK ska bli toppåtta”, publicerat den 2/9;

JAG HOPPAS

* Att Gustav Willman Borvik och Dennis Finn Olsson, som jag tycker båda har visat lovande och initiativtagande takter hittills, fortsätter på den inslagna vägen och även, förutsatt att de får ett antal isminuter, inledningsvis i seriespelet gör ett och annat mål – då kan det bli många fler.”

Från inlägget ”Det kunde blivit en riktigt kul norsk-KIK-historia – men Gustav Willman Borvik var ändå den som gladde mig mest i fredags”, publicerat den 22/9;

Så, nu har jag hunnit samla mina tankar – ja, iallafall någorlunda – efter Kristianstads IKs hockeyallsvenska premiärförlust, på övertid, hemma mot Tingsryds AIF.
Tyvärr måste jag konstatera att Kristianstads IK, enligt mig, inte kom upp i den nivå som Mikael Gath och Andreas Liljas manskap kan prestera på, varken som lag eller individuellt sett, men ändå var det ju så nära, så nära, tre KIK-poäng.

Så, det får väl vara en positiv aspekt av de två förlorade KIK-poängen.

Mikael Gath och Andreas Lilja har så mycket mer att få ut av sina spelare.

Sedan varför ett relativt stort antal KIK-spelare i fredags kväll inte presterade så som jag förväntar mig/hoppas på är svårt att ge ett entydigt svar på.

Men det är klart att man inte kan bortse från premiärnerverna.

Det ska ju finnas en form av nervositet – den där kittlande känslan att det är något stort på gång, nu är det allvar, nu är det spel om poäng, nu är det HockeyAllsvensk Premiär – det som vi har tränat och förberett oss för under så lång tid.

Och sedan när det väl är dags så kan de där positiva nerverna övergå till negativa nerver, spelarna – KIK-spelarna i det här fallet – blir tagna av stundens allvar och kommer inte upp i den nivå som kräsna Melin förväntar sig/hoppas på.

Nej, ni melinska bloggläsare kan vara lugna, jag ska inte dra alla de punkter som jag inte hann med att återknyta till/gå igenom innan Kristianstads IKs hockeyallsvenska premiär ägde rum.

Apropå rum så hade det kanske på ett sätt varit bättre att Kristianstads IK inlett sin hockeyallsvenska debutsäsong på bortais – men då hade vi KIK-anhängare missat den inramning – fullsatt och bra stämning i Kristianstads Ishall – som vi 2 130 på läktarna nu fick vara med om.

Nej, till skott om själva matchen nu, Melin!

Ja, och Kristianstads IK kom verkligen till skott, i dubbel bemärkelse, från allra första, det historiska första HA-nedsläppet, i Kristianstads Ishall.

Mikael Gath och Andreas Lilja hade – föga förvånande – anförtrott åt Fredrik Hanssons lina att inleda på isen – och kapten ”Hasse” gjorde precis det han skulle när han var den store ledaren och regissören bakom att KIK spelade hela första hockeyallsvenska minuten i Tingsryds AIFs försvarszon.

Sedan fortsatte hemmaspelarna att pressa på, bland annat testade Tony Pappila Andreas Ljunggren med två skott men TAIF-keepern var mer alert än sina lagkamrater i inledningen och räddade båda.

Men…

… sedan tog rutinerade Fredrik Lindblom, från sin position precis innanför offensiv blå linje, ett sådant där skott som på förhand är farligt åt båda hållen, hade skottet gått förbi TAIF-anfallaren som kom skrinnande mot KIK-backen så hade det blivit farligt för en skymd Ljunggren men nu tog pucken istället på TAIF-anfallaren och för att förhindra en farlig kontring gjorde sig Lindblom skyldig till en interference – och med Lindblom, som ju dessutom är en stor KIK-tillgång i boxplay, två minuter på botbänken bjöds smålänningarna in i matchen och kunde i princip för första gången i matchen få till spel i KIKs försvarszon.

Men Tingsryds utespelare hade inte riktigt kommit igång än utan de farligaste målchanserna i gästernas powerplay hade KIK i en kontring men först Gustav Willman Borvik och sedan Malte Sjögren lyckades inte få träff på pucken överhuvudtaget i bra – ja, fria – lägen precis framför Andreas Ljunggren…

Gustav Willman Borvik skulle dock, senare i matchen och dessutom två gånger om, revanschera sig för den missen…

Närmare bestämt, den första gången, när en TAIF-back slog ett helt felriktat/misslyckat uppspel från egen zon och Gustav Willman Borvik kunde ta hand om pucken och avancera mot TAIF-målet, Ljunggren räddade skottet och även Daniel Anderssons skott på returen men sedan kunde TAIF-keepern inte stå emot mer utan Willman Borvik gjorde Kristianstads IKs allra första hockeyallsvenska mål.

Tid, efter lite melinsk huvudräkning för numera måste man ju i (nya) HA-tider räkna fram tiden ”baklänges” i Kristianstads Ishall; 13.45.

Drygt en minut senare så trodde jag på 2-0 när Morten Jensen, efter mycket fint KIK-kombinationsspel, serverades pucken av Kalle Miketinac och helt solo i mycket bra läge drog KIKs danska nyförvärv iväg ett handledsskott – men Ljunggren räddade.

Så här i efterhand, alltid lätt att vara efterklok framförallt när det inte blev mål, kan konstateras att om Jensen passat tillbaka till Miketinac hade KIK-centern haft en stor och öppen lucka i TAIF-målet att placera in pucken i…

Men Kristianstads IK hade fler lägen att göra mål när den sista fjärdedelen av första perioden inletts.

Framförallt när Dennis Svenssons lina tryckte tillbaka TAIF rejält och pucken flera gånger om var i KIK-hett läge framför Ljunggren.

Men istället så avbröts än en gång en rejäl KIK-press av en utvisning på en hemmaspelare.

Den här gången när Fredrik Hansson av domarna, Kristoffer Folkstrand och Pehr Claesson agerade huvuddomare, ansågs ha gått för bryskt tillväga vid sargen bakom Joel Gistedt – ett domslut som, dagen till ära kostymklädda, KIK-tränarduon Mikael Gath och Andreas Lilja, diplomatiskt uttryckt, protesterade mot.

Men Kristianstads IK klarade av även den utvisningen och gick till pausvila med 1-0 i ryggen – en helt rättvis hemmaledning som kunde, ja enligt mig sett till spel och inte minst målchanser borde varit åtminstone 2-0.

Men sedan, i andra perioden, hände något.

Något för Kristianstads IK negativt.

Och för Tingsryds AIF positivt.

Kronobergslaget inledde andra akten betydligt bättre än den första och tvingade KIK till att direkt slå ett par icingpuckar.

Men hemmalaget var ändå inte ofarligt och såväl Amil Krupic som Dennis Svensson hade bra skottlägen.

Men, precis när jag till min närstående på läktaren sagt att ”Det är för mycket Tingsryd nu” så föll 1-1-målet.

Detta efter ett backskott som Joel Gistedt räddade, men KIK-keepern lämnade retur rakt ut och där kom energiske och målsuktande TAIF-forwarden Jakob Heljemo före sin namne med efternamnet Bondesson till pucken och petade in densamma invid KIK-keeperns högra stolpe.

Nu hade Tingsryd varvat upp.

Rejält.

Och Gath agerade.

KIK-headcoachen tog en, enligt mig i det läget välbehövlig och väl timad, timeout för sitt manskap.

Tid; 5.30

Och halvvägs in i andra perioden fick Kristianstads IK ett gyllene läge att återta ledningen och kommandot i matchen.

Detta när hemmalaget, för första gången i matchen, fick chansen till spel i numerärt överläge.

Men, med KIK-ögon sett tyvärr, under en minut och 30 sekunder lyckades KIKs första powerplayuppställning, med både Fredrik Hansson och Kalle Miketinac på isen, inte alls få till det – i synnerhet inte målchansmässigt.

Och inte heller KIKs andra pp-uppställning lyckades under den halvminut Dennis Svensson & company fick på sig skapa någon het målchans.

På den för matchutgången så ofta avgörande pp-fronten krävs helt klart KIK-bättring framöver.

Och under den här andra perioden, när det mesta gick emot Gathliljas manskap, så blev det istället Tingsryd som tog ledningen.

Johan Lundgren blev av med sin klubba (KIK ville ha en utvisning på TAIF-spelaren som de ansåg ryckte loss Lundgrens klubba men i det fallet/den duellen var, enligt mig, båda spelarna lika goda kålsupare) i offensiv zon, smålänningarna vände på spelet och efter ett inte alltför märkvärdigt Anton Svensson-skott var det 1-2.

Och i slutskedet av andra akten var det nära även 1-3, men ettmålsledning för gästerna inför tredje perioden.

Och den inleddes med en rivstart.

Av Kristianstads IK.

Fredrik Lindblom drog iväg ett långskott ner mot TAIF-målet, Andreas Ljunggren räddade men lämnade retur – rakt ut till Fredrik Hansson som distinkt slagskottade in pucken i motståndarnätmaskorna.

Det var kvitterat.

Och (vilt) jubel från alla läktarsektioner i Kristianstads Ishall – utom från bortastå.

Och kapten ”Hasse” som visade vägen i HA-premiärmatchens allra första byte hade nu, blott sju sekunder in i tredje perioden, gett sitt KIK, där han nu är inne på sin nionde raka säsong, likaläge mot Tingsryds AIF – klubben han spelade två division I-säsonger och en avslutande hockeyallsvensk säsong i innan den nu 31-årige centern inför säsongen 2011-12 kom till Kristianstads IK.

Nu, förutom likaläge, också ett för matchens resultatmässiga utgång helt ovisst läge.

Vilket lag skulle göra nästa mål?

Då presenterade sig en av mina favoritspelare i Kristianstads IK lite närmare – och i matchprotokollet.

Herman Hansson.

Han får sällan de stora rubrikerna.

Men han gör ALLTID sitt jobb.

Och det är just – jobb.

Hårt jobb.

Och mycket skridskoåkning.

Som före 3-2-målet.

En TAIF-back hade pucken, till synes under åtminstone någorlunda kontroll, bakom egen kasse.

Men Herman Hansson, som ”åker på allt”, skrinnade dit – och med finurlighet så erövrade han pucken, vad jag såg så vallade KIK-forwarden pucken i sargen så den kom förbi TAIF-backen och tillbaka till 77Hansson, och sedan en liten nätt och precis bakåtpassning till kedjekamraten Gustav Willman Borvik, som hade skrinnat fram till en position ett par meter lite snett höger ut från Ljunggrens högra stolpe, och den 20-årige norrmannen drog till direkt och pucken prickade mittstolpen bakom TAIF-keepern (vilket Folkstrand & Claesson tog till videogranskning för att försäkra sig om innan rättskiparduon godkände målet).

Gustav Willman Borvik, ja.

Redan när jag tillsammans med sonen bevittnade Kristianstads IKs ispremiär imponerades vi av norrmannens fart, hans kraftfulla och vägvinnande skridskoåkning och att han, i sin nya (hockey)miljö, var företagsam värre och vågade göra, ofta väldigt kreativa, saker på isen – ingen blygsamhet där inte.

Sonen sa då, i början av augusti, när jag såg Gustav Willman Borvik lira hockey för allra första gången, att ”Han kan explodera i KIK den här säsongen”.

Och, ja, Gustav Willman Borvik har fortsatt på den från ispremiären (även om man får ta en ispremiär för vad den är) positiva inslagna vägen och även om han under försäsongens matcher och i fredags inte har exploderat (än) så var han, enligt mig, bäste KIK-spelare i HA-premiären och jag hade verkligen unnat ”GWB13” att få bli matchhjälte mot TAIF.

Men att han inte blev det/fick bli det har jag ältat mer än tillräckligt om här.

Nej, förresten, för vad gäller just Gustav Willman Borvik inte fullt ut.

För Gustav Willman Borvik hade faktiskt när Tingsryd hade ersatt Andreas Ljunggren med en extra utespelare i smålänningarnas, som det skulle visa sig lyckosamma, kvitteringsjakt chansen att när han hade pucken i egen zon göra sitt tredje mål för kvällen men den unge norrmannen (han fyller 21 år i december) valde att i det läget bara lägga ut pucken ur egen zon för att inte riskera att slå en icing.

Så, summa summarum; Gustav Willman Borvik, som har sex matcher i Sveriges högsta hockeyliga (i Luleås dress) och elva matcher i Finlands högsta hockeyli(i)ga (i Sports dress) samt 38 norska juniorlandskamper på sin meritlista, var helt klart en KIK-plusvariant, en stor sådan, i fredags.

Likaså har jag hyllat KIK-kaptenen Fredrik Hansson även om han kan bättre, inte minst i powerplay.

Det fanns ytterligare några, enligt mig, positiva individuella KIK-insatser i fredagens hockeyallsvenska premiär.

Men också en del KIK-spelare som jag hade förväntat mig/hoppats på mer av.

Men det sparar jag till nästa inlägg – för nu lyser solen in på mig genom skrivarrummets fönster idag igen.”

Från inlägget ”Mina två KIK-uppställningar efter KIKs fyra första hockeyallsvenska matcher”, publicerat den 30/9;

”JAG HOPPAS PÅ”-UPPSTÄLLNINGEN

Målvakt; I väntan på Robin Wallins första HA-match i KIK-dressen får Joel Gistedt stå även här.

Backpar; Morten Jensen-Mathias Röndbjerg
Kedja; Gustav Willman Borvik-Daniel Andersson-Tony Pappila

Melinsk kommentar;

På anfallssidan så har jag redan skrivit en hel del positivt om Gustav Willman Borvik.

Och han får allt större coachförtroende, inte minst i boxplay/utsatta KIK-lägen, och den unge norrmannens 2-0-mål till KIK i tom Västervikskasse efter 59.40 i fredags var ett välförtjänt kvitto på hårt och framgångsrikt ”GWB13″-slit över hela isen.”

Från inlägget ”Här är sonens KIK-femma efter KIKs fyra första HA-matcher”, publicerat den 2/10, så skriver Max;

”Min KIK-femma efter fyra matcher, där jag bara tar ut den bästa och inte som du gjorde med förväntningar osv., lyder.

Gistedt
Röndbjerg-Jensen
Pappila-Borvik-Herman.

(Joel) Gistedt, motivering överflödig.

(Morten) Jensen har fått flyt i spelet nerifrån och gör att man hela tiden kommer ur egen zon kontrollerat (control exit). Hans spel genom mittzon har imponerat enormt på mig där han hela tiden hittar vägar för att på ett attackerande sätt ta sig in i offensiv zon.

(Mathias) Röndbjerg har växt in i det, spelar rejält, spelar med bra gapcontrol och får stopp i spelet när det behövs. Sett rörlig ut, vilket gett han bra förutsättningar för att lyckas.

(Tony) Pappila, värderar saker bättre på isen, skapar lägen, skapar oreda för motståndarna och har nått en slutprodukt i allt han gör. Tar sig mot mål och spelar bättre med sina lagkamrater match för match. En joker på ett positivt sätt.

(Gustav) Willman Borvik har genom styrka och pondus kunnat ta över byten helt och utifrån det ge KIK momentum i matcherna. Skicklig i egen zon och hela tiden klok utan puck över 60 meter. Tre mål dessutom är bara en bonus (han hade varit med i min femma även utan dem).

Herman (Hansson), ger laget energi med sitt spel. Går i bräschen hela tiden och tar för sig även på HA-nivå.”

Från inlägget ”Min högst personliga bedömning av KIK-spelarna efter en tredjedel av HA-spelet”, publicerat den 11/11, där 3M = BraMelinskalan 1-5 sett ur ett hockeyallsvenskt perspektiv;

Gustav Willman Borvik MMM
17 matcher
4+2 = 6 poäng
Skott på mål: 25
6-8 = -2
PIM: 47
Hits: 5
11.41 min / spelad match
Kommentar: Inledde starkt, inte minst målmässigt med två mål i HA-premiären hemma mot Tingsryds AIF (KIK-förlust med 3-4 på övertid). Är en jobbig spelare att möta. Nyttig i boxplay. En tuffing som inte bangar det minsta för att ta närkamperna och striderna framför motståndarmålet, som vid 1-2-reduceringen borta mot AIK då han styrde in ett backskott från Amil Krupic. Och, ja, Gustav Willman Borvik har 47 utvisningsminuter, flest av alla i HA (Björklövenbacken Brian Cooper är tvåa på 39 PIM), men det är långtifrån så att alla de utvisningsminuterna har drabbat KIK som lag. För 45 av de 47 minuterna kom nämligen i samma veva som slutsignalen ljöd i mötet Timrå IK-Kristianstads IK då KIK-forwarden hade en privat uppgörelse/fight med hemmalagets Sebastian Hartmann (som fick 25 minuter). Gustav Willman Borvik är ännu en av många unga KIK-spelare med hög utvecklingspotential och även om han hittills har varit bra så finns det mer att få ut av ”GWB13″. Kanske blir det norrmannen som avgör ikväll hemma mot Mora IK då Kristianstads IK har revansch att utkräva efter 2-3-förlusten på dalais.”

Det sista (för den här gången) utdraget om Gustav Willman Borvik hämtar jag från inlägget ”En Kristianstads IK-period i både moll och dur…”, publicerat den 2/3;

”… drygt fyra minuter in i tredje perioden i Kristianstads Ishall när Vita Hästen hade pucken i KIKs försvarszon och försökte hitta skottläge/öppningar för att utöka ledningen till 4-2 så lyckades Anton Heikkinen och Dennis Svensson med gemensamma krafter få stopp på gästernas offensiv högt uppe nära blålinjen och 26Heikkinen stötte med klubban ut pucken ur egen zon och det uppfattades blixtsnabbt av 92Svensson som accelererade, kom först till pucken och startade en kontringsattack med jagande Vita Hästen-spelare samt kedjekamraten Heikkinen hack i häl, snabbskrinnare Svensson fick iväg ett skott på mål men i skottögonblicket fick KIK-hemvändaren en extra knuff av Kevin Elgestål och KIK tilldömdes straff.

Jag hann tänka bort några KIK-spelare som för inte så länge sedan hade missat straffar under ordinarie matchtid, Anton Heikkinen och Erik Santesson, och funderade över vem Mikael Gath och Andreas Lilja skulle ge chansen att i detta rejält pressade KIK-läget fixa (åtminstone) ett kvitteringsmål.

Jag hann inte tänka klart förrän jag såg Gustav Willman Borvik skrinna ut på isen.

Ja, tänkte jag, varför inte, han hade redan överlistat Viktor Kokman en gång i matchen (vid 1-1-målet) och är, den uppfattningen har jag fått, en spelare som trots sin relativa ungdom (fyllde 21 år i december) är helt oblyg, företagsam, framåt och älskar utmaningar och som växer med uppgiften och dessutom har hans (färska) norska landslagsuppdrag säkert bidragit till att hans självförtroende är bra, han vet vad han kan och vill.

Och, ja, en handfull sekunder senare jublade jag ikapp med mina grannar på läktaren (och många fler av de 1458 åskådarna i Kristianstads Ishall) då Gustav Willman Borvik beslutsamt och medels ett distinkt och rappt handledsskott snärtat in pucken intill Viktor Kokmans högra stolpe.

Det var kvitterat i Kristianstads Ishall.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *